Röster från Borstahusen

Så levde man förr i tiden

En film från 2006 av Fredrik Svensson för Borstahusens museum.

 

En film om affärslivet i Borstahusen från förr  av Bo Ingvar Svensson 2017, som även skrev en bok om detta. 

Boken finns att köpa i museet.

Hjördis Svensson minns

- Anna! Köpa!
Framför den gröna lilla kiosken stod tösen Hjördis Svensson med några småpengar i näven, som hon skulle handla godis för. Var kiosken stängd kunde man bara ropa Anna köpa, så öppnades luckan och där stod Anna och tog fram ett stycke ”mellanfläsk”, en typ av randig lång kolastång som till färgen såg ut som randigt mellanfläsk, som ”ungarna” kallade den.

Hjördis minns en hel del om affärslivet i Borstahusen, vilket kanske ej är så konstigt efterso m Hjördis är uppväxt i familjär företagaranda. Hennes farfar August Andersson drev nämligen målerifirman August Andersson & Söner. Sönerna, däribland Hjördis pappa Sture, var anställda i företaget. Men med tiden valde en av sönerna, Johan att istället köra Rothoffs buss och på fritiden måla tavlor.

- Ja, att Johan körde bussen var ju bra för mig, för då slapp jag att betala fem öre för en tur in till Landskrona. 

Hjördis farmor var involverad i företaget, för hon kokte tapetklister. De flesta kunderna fanns i Landskrona, men visst utfördes även måleriarbeten till borstahusarna. Även på Hjördis mors sida blev det målerifirma, genom att morfar Otto Persson startade måleriföretag, med verkstad i Borstahusen, men flertalet kunder var landskroniter.

 

- Så fantastiskt bra vi borstahusare hade det, med närhet till det mesta. Tre speceriaffärer hade vi ju, Hannbergs Livs, Gullkvist och sedan också Konsum. Då jag var liten hade Ester Andersson sin mj ölkaffär i samma hus som Gullkvist, fast de hade var sin ingång, men senare flyttade Ester upp sin mjölkaffär till Övre gatan.

Borstahusarna var betrodda och i affärerna fanns en typ av månadskassabok, där affärsinnehavaren antecknade vad kunden handlade för och så fick kunden betala en gång i månaden, det som kallades ”att handla på krita”. Vanligt var att man valde att göra sina inköp hos sin ”favoritaffär” och blev denna trogen i större delen av sitt liv. - Hos Hannbergs expierades kunderna av en privatklädd Elly Hannberg, som ju var ägare till affären och som startade den ett antal år innan Gullkvist. Harald Gullkvist var inte borstahusare, utan fick uppdraget att 1929 öppna en filial till affären i Landskrona, ute i Borstahusen. Harald var alltid klädd i en typ långrock. Elly Hannberg lade ner sin affär flera år tidigare än Gullkvist, som ju fanns ända till 1966. 

- Vi bodde ju på Noran och handlade hos Gullkvist. Vad jag också minns, var att många ansåg att det var det någ ot fattigare folket som bodde på Noran och de något rikare på Sydran. Yrkesfiskarna hade ju inga löner, utan fick ju kontanter då de sålde sin fisk. Vad jag också minns, var att bortstahuspågarna skulle få ha borstahustjejerna ifred för landskronapågarna, så ibland kunde det nog uppstå bråk dem mellan ”staboarna” och våra borstahuspågar.

Bröd handlade familjen mest hos Edvin Olssons bageri, det blev sursött, grov-bröd eller fint bröd som de mest handlade. 1942 kostade ett grovt bröd 42 öre och ett fint bröd 47 öre. Hos det andra bageriet, Brauns handlade familjen sällan, för det låg ju på Sydran och där vistades familjen ej så ofta.

- Edvin var snäll mot oss barn, för om vi handlade en lördag, bjöd han alltid oss på ett runt litet vetebröd, med russin i, som vi barn älskade. Edvin hade bil och körde och sålde sitt bröd till kunder runt om i Landskrona. Ibland efter skolan fick jag följa med Edvin och leverera bröd. Jag fick en liten börs med lite växel i och så upp för trapporna i husen med bröden och ringde på. En liten slant tjänade jag och kunde köpa godis för.

De gånger Hjördis familj köpte bakverk, gick de till Amandas Konditori. Då Amanda dog 1929, tog Josefina Pettersson över affären och blev känd för sina alldeles utsökta bakverk, ja så kända att Landskronas ”fina” damer om somrarna vandrade ut till cafét i Borstahusen, för en stunds stilla rofylldhet i uteserveringen. Men blev det dåligt väder fanns det också plats inne i konditoriet. 1954 stängdes konditoriet för gott, för då lämnade Josefina ”jordelivet” och med henne gick en epok i graven.

1938 flyttade Hjördis familj till Landskrona, därför att farfar August köpt två fastigheter och i en av lägenheterna kom Hjördis familj att flytta in i.

- Farfar hade köpt två alldeles nya cyklar till mig och min syster, så att vi varje dag kunde cykla till Borstahusen och till våra kompisar och mormor och farmor. Mina klasskompisar inne i Landskrona förstod ju inte vad ja sa. 

Flera år senare blev Hjördis åter borstahusboende, då som egen företagare. Med tanke på målerifirmorna, både på fars och på mors sida och sedermera också fastighetsägande i Landskrona, låg ju företagsverksamheten familjen varmt om hjärtat. Därför var det ej så konstigt att också Hjördis blev egen företagare och startade ett konstgalleri i mitten av 70-talet, som hon döpte till Galleri Malen.

- Ja för mig blev det en fantastisk dröm som gick i uppfyllelse, därför att jag övertog ju min fars och mors gamla hus på Nedre gatan, det huset som gått i generationer ända sedan min farfar och hans far, som ju var tullare. Några år efter jag startade mitt galleri, byggdes huset till med en länga och det är ju i den jag idag bor i, avslutar Hjördis sin minnesberättelse.

- När jag som intervjuare ser ut genom vardagsrummets små fönster och ut över Öresunds vatten och bort mot ön Ven, förstår jag att Hjördis verkligen trivs med sitt liv i det vackra och idylliska Borstahusen. Dessutom bor ju hennes dotter och barnbarn vägg i vägg med Hjördis.